header_bloggheader_blogg

FÖRESTÅNDARENS DAGBOK DEL 1
- En komplex fråga

“Komplex fråga” En god vän till mig som under ett antal år brukade arbeta i Riksdagshuset förklarade helt nyligen för mig att det är byråkratspråk som översatt till ren svenska betyder i princip samma sak som en besvärlig fråga som ingen egentligen är intresserad av att ta i ens med tång (dock inte att förväxla med den retoriska rävsaxen plurium interrogationum, det vill säga en ledande fråga).

Även om mina egna erfarenheter av byråkratspråk begränsar sig till vetskapen om att “föryngringsområde” i själva verket betyder, eller åtminstone betydde, “kalhygge” så har jag inte mycket till anledning att misstro min vän – någonting som dessvärre får vissa saker att plötsligt framstå i lite sämre dager. Häromdagen blev jag nämligen uppringd av en politiker som berättade att Slottsskogsobservatoriet och driften av vår verksamhet är någonting som flitigt diskuteras i Göteborgs stadshus men att det hela är en komplex fråga.

På byråkratspråkets premisser torde detta innebära att observatoriet är en fråga som ingen vill ta i ens med tång, men varför diskuterar man då ens det hela? Det beror helt enkelt på vem som tillfrågas. En del har enkla och självklara lösningar emedan andra anser att det kommer att ta åratal av utredningar för att komma fram till hur man löser problemet angående vem som skall stå för driften av observatoriet.

Lika lite som jag har anledning att tvivla på min gode väns ord, har jag anledning att tvivla på att det som politikerna säger när de säger att alla vill hjälpa, men att det skulle ta flera år innan ett beslut som är till observatoriets fördel fattas är ingenting som vare sig jag eller mina medarbetare köper.

-Allting till trots går det ju ganska fort att fatta beslut om saker och ting i den här staden när man verkligen vill och ett exempel är den fullständigt onödiga 33-miljonersfontänen vid Götaplatsen (vilken sedan ett tag tillbaka inte ens har sitt så kallade vattenspel igång). Ett annat exempel går ut på att helt plötsligt bli efterklok då man inser att det kanske inte var en så god idé att släppa loss hundratals hästar på en konstgräsmatta, men ändå ha 80 miljoner i fickan för att täcka upp för misstaget. Jag får här erkänna att jag inte har någon aning om hur många hästar som faktiskt medverkade under Gothenburg Horse Show 2017, men med tanke på hur varken hästar eller fontäner är i behov av naturvetenskaplig bildning så skall jag nu förklara exakt hur den “komplexa” observatoriefrågan har kommit till att ta sig uttryck i praktiken, nu när vår kassa till slut har sinat till sin botten.

Jag inledde den här veckan med att ställa in alla bokade lektioner då vi inte längre har råd att bedriva dagtidsverksamheten. Redan där gjorde jag närmare 250 barn besvikna samt några tiotal lärare förtvivlade eftersom deras elever väldigt mycket hade sett fram emot att besöka observatoriet. Det hela var för mig ytterst tråkigt. Förvisso tenderar jag att surt stå där med min kaffekopp inför dagens första lektion, men trots all koffein är barnens frågor och entusiasm det som får mig att vakna till på riktigt. 

Då en far till en mycket astronomiintresserad dotter ringde upp mig för att berätta hur hårt dottern hade tagit nyheten om att hennes klass inte skulle få komma på besök hos oss, började jag förstå att det vi har sagt angående att bristen på en rymdinstitution i Göteborg på lång sikt kan innebära ett negativt resultat på barns och ungdomars kunskaper och intresse för naturvetenskapliga ämnen uppenbarligen tar sig omedelbara tecken - intresset är enormt, men vem skall släcka kunskapstörsten om vi inte längre har möjlighet? 
  Allt jag kunde göra var att förklara situationen och fadern var tack och lov förstående, men likväl kvarstod min frustration över det faktum att vi på grund av den “komplexa frågan” inte längre ens har möjlighet till att upprätthålla det som vi anser vara vår plikt i samhället – nämligen att stå för utbildning och folkbildning. Samma sak blir det nästa vecka. 

Det slutar inte där vad det beträffar våra yngsta; nyligen blev jag kontaktad av en sympatisk mor som berättade för mig att hennes unga dotter på eget initiativ sköter sin egen insamling till observatoriet. Detta fick förvisso mitt hjärta att smälta men samtidigt är jag pinsamt medveten om att det inte är barnens uppgift att se till vår överlevnad då det i mångt och mycket är för deras skull som vi finns till. En ung flicka ser alltså till det självklara, emedan en del vuxna människor ser det hela som en “komplex fråga”, trots att ansvaret egentligen inte är hennes. Hon vill bara att observatoriet skall få finnas kvar.

De senaste dagarna har onekligen varit intressanta - tyvärr på mindre positiva sätt. I onsdags togs kommunpolitikern Martin Wannholts yrkande angående ett årligt kommunalt finansierat anslag till Slottsskogsobservatoriet upp i kommunstyrelsens veckosammanträde. Tillsammans med styrelseordförande Henrik Sandgren hade jag planerat att hålla vaka tills dess att beslutet var fattat, men att det hela bordlades istället till den 13/12, framgick relativt tidigt under dagen. Kanske skall man inte överdramatisera själva bordläggandet eftersom det endast var ett av många beslut som sköts på framtiden, men likväl kan jag inte låta bli att undra över vad den extra betänketiden kommer att leda till. Kommer man att under dessa veckor kanske hitta ett annat användningsområde för det  oväntade tillskottet i kassan. En ny fontän, kanske? 

Samma dag, den 22/11 hade vi ytterligare en tackläcka. Visningsledare Michael Leng räddade upp det hela genom att ställa ut hinkar och absorberande material. Tack och lov reagerade fastighetsägaren Higab snabbt, vilket innebär att taket tillfälligt är ihoplappat. Till våren kommer vi att få ett helt nytt tak... nåväl, fastigheten kommer att få ett nytt tak då. Om vi är kvar så länge, vet vi ännu inte. Det är tydligen en “komplex” fråga.

/Katja Lindblom, stolt föreståndare för Slottsskogsobservatoriet i Göteborg