header_priserheader_priser

2018.03.23 FÖRESTÅNDARENS DAGBOK DEL 5 -Av stjärnorna är du kommen

 

För lite mer än en vecka sedan gjorde världen en stor förlust i det att den välkände astrofysikern professor Stephen Hawking plötsligt avled i sitt hem i Cambridge, 76 år gammal. Då han vid 21 års ålder diagnosticerades med ALS, gav läkarna honom högst två år till att leva, men likväl fortsatte han på ett beundransvärt sätt att inte bara trotsa sin sjukdom i över femtio år därtill, utan även upprätta sin livsgnista till en starkt lysande stjärna. 

Någonting liknande det ovanstående skrev jag på Slottsskogsobservatoriets Facebook-sida samma dag som Hawking avled, men jag gjorde även ett personligt inlägg annorstädes, vilket inleddes med orden: 

“Stephen Hawking has returned to the stars…”

Om vi nu skall vara så torra att vi omvandlar denna inledning från att vara  ett tämligen sorgesamt farväl av den store vetenskapsmannen till dess vetenskapliga kontext, så är det faktiskt inte riktigt sant. Stephen Hawking har inte nått stjärnorna riktigt än, men så småningom kommer han att göra det - precis som alla vi andra; alla före oss och alla efterkommande. 

Är det någon som inte hänger med? Nåväl, låt oss då ta det från början. De allra flesta har antagligen någon gång hört uttrycket “Vi är alla stjärnstoft” (“We’re all stardust”) och mitt i sin romantiska formulering är det hela faktiskt sant för faktum är att i princip allting som vi i vårt universum kan observera idag kommer ifrån stjärnorna. 

De första grundämnena som bildades i det unga universum var väte och helium och dessa grundämnen var de ursprungliga beståndsdelarna i den första generationens stjärnor som formades då universum var endast 200-500 miljoner år gammalt. Stjärnorna då tros ha varit supermassiva och mycket heta - mycket hetare och tyngre än några stjärnor som vi finner i universum idag och  ju hetare och tyngre en stjärna är, desto mer instabila och kortlivade blir de.

Stjärnorna har ända från början varit våra grundämnesfabriker men döende supermassiva stjärnor producerar fler och tyngre grundämnen än vad de förmår under deras livstid, eftersom de desperat försöker att upprätthålla en fungerande fusion. Dock kan inte ens en döende supermassiv stjärna kan producera någonting som är tyngre än järn, för den har helt enkelt inte energin som krävs. Likväl kommer stjärnan att försöka och ta i så att den bokstavligen spricker och exploderar i en supernova och det är i själva explosionen som alla tyngre grundämnen bildas. 
Jag skulle kunna skriva ned hela processen här, men då hade det blivit en hel uppsats så vill du höra resten är du välkommen att hälsa på mig och mina kollegor på observatoriet - vi berättar mer än gärna om hur det hela fungerar, men nu måste vi raskt gå vidare:

Om vi ser till vår egen sol, är den en förhållandevis lätt och enkel (men mycket stabil) stjärna som huvudsakligen bedriver en väte/helium-fusion. I kärnan, där det är 15 miljoner grader C, slår solen ihop två väteatomer till en heliumatom och mer dramatiskt än så är det egentligen inte. I övrigt förekommer viss litium- och beryllium-produktion, men då har vi ändå bara täckt in de fyra lättaste grundämnena i det periodiska systemet. 

Här på jorden har vi inte mindre än 90 naturliga grundämnen (och ett antal artificiella) och dessa måste ju komma någonstans ifrån. Det gör de också - de härstammar från döda stjärnor. Hade inte nebulosan, i vilken solen skapades för över 4,5 miljarder år sedan, innehållit rester av bland annat gamla supernovor och kolliderade stjärnor, hade vi inte funnits här. Allt liv på jorden kolbaserat och eftersom solen inte är en stjärna som kan producera kol innebär det således att vi alla är rester av döda stjärnor; att vi är mycket riktigt  stjärnstoft. 

Nu, när jag hoppas att alla är med på tåget, kan vi återgå till en lite mer jordnära nivå.
I likhet med stjärnorna, föds vi människor; vi lever och vi dör. Oavsett vad som händer med våra kroppar efter döden är resultatet detsamma - våra atomer och molekyler återgår till jorden på ett sätt eller annat för att ingå i andra kemiska och biologiska processer  och helt enkelt bli till en del av det naturliga kretsloppet i vår planet. Men när återvänder vi till stjärnorna, då? 

Om ca. 5 miljarder år kommer solen att börja svälla upp till en röd jätte. Allteftersom processen lider, kommer den att sluka upp de inre planeterna Merkurius och Venus och sannolikt även Jorden. Därefter kommer solen att kasta ifrån sig sina yttre gashöljen och givetvis kommer materia från de smälta planeterna att följa med på kuppen. Även om Jorden skulle undkomma solen som röd jätte, skulle dess bana med tiden bli mer och mer instabil och så småningom, efter ytterligare några miljarder år, plumsa in i solen som vid det laget har hunnit bli till en vit dvärgstjärna, men resultatet blir detsamma - förr eller senare hamnar vi åter bland stjärnorna. 

Dock förefaller det att finnas sådana som vill påskynda hela processen.  
För ett par månader sedan mottog jag, eller rättare sagt observatoriet, ett mail  med ämnesraden  “Hej rymdintresserade!” Avsändaren var överraskande nog en begravningsbyrå och anledningen till varför de hade kontaktat oss, och sannolikt även andra observatorier samt andra som arbetar med astronomi, var att de vill lansera - jag citerar - “en ny begravningsmetod” och metoden som sådan går ut på att skicka ut och sprida avlidnas aska i rymden och så småningom även ända in i solen. Jag tänker inte ge företaget gratis reklam genom att skriva deras namn här så om ni vill veta mer om vad och vilka det handlar, föreslår jag att ni söker på “rymdbegravningar”, utan istället tänker jag fokusera på frågan “hur tänkte man här?”

Förvisso är rymdbegravningar ingenting nytt utan redan 1997 släppte en Pegasus-raket ut askan efter 24 avlidna personer i omloppsbana kring jorden, men vi skall hålla i åtanke att uppskjutningar är långt ifrån gratis. Att skjuta upp någonting av samma storlek och vikt om en 33-centiliters läskburk kostar cirka 30 000 kronor och i fallet med Pegasus-begravningen kostade var och en av de tämligen små kapslarna motsvarande 37 000 kronor så nu när det gäller den här svenska begravningsfirman kan man sannerligen fråga sig vilken den tilltänkta målgruppen är. Och har de ens begrundat det redan befintliga problemet med rymdskrot? Ända sedan uppskjutningen av Sputnik, den 4 oktober 1957, har vi stadigt fyllt på skrotmängden i rymden. Det rör sig om gamla raketsteg, inaktiva satelliter, utrustning som astronauter har tappat men även om det allra mesta rör sig om småskräp som exempelvis skruvar, metallflis och färgflagor får vi inte glömma att även de minsta skrotdelarna utgör ett hot enbart av den anledningen att de färdas med en hastighet av 28 000 km/tim. Detta är mer än tillräckligt för att riva hål på en astronautdräkt  och större skrotdelar kan utgöra en allvarlig risk mot såväl satelliter och rymdstationer som raketer. 

Nu säger jag inte att askan i sig utgör någon risk, men däremot kommer de fullständigt onödiga uppskjutningarna av askan att göra det, eftersom de allra flesta uppskjutningarna fortfarande bidrar till en ökad mängd rymdskrot. Jag skall erkänna att jag har lekt med tanken på att ringa upp nämnda begravningsfirma och fråga hur de har tänkt och om de faktiskt har tänkt överhuvudtaget. Läser man på deras hemsida får man lätt intrycket av att allting redan är arrangerat och att projektet är i full gång, men så är långt ifrån fallet. Tidigare hävdade de att uppskjutningarna skulle ske från Esrange i Kiruna, men detta var tydligen ingenting som Swedish Space Corporation (SSC) hade gått med på och det hela slutade med att de tvingades gå ut med ett pressmeddelande som dementerade det hela. Sedan dess verkar alla påståenden om Esrange som uppskjutningsplats ha försvunnit från begravningsfirmans hemsida så nu är frågan istället huruvida de någonsin kommer att genomföra sina planer. -Visst, för den som verkligen vill återvända till stjärnorna så snart som möjligt är över 5 miljarder år kanske en lite väl lång tid att vänta, men inte ens det är motivering nog till att fortsätta skräpa ned i rymden runtomkring oss. 

Nu har jag skrivit flera spaltmetrar utan att ens nämna vare sig observatoriekrisen eller verklighetsfrånvända politiker men det innebär inte att någonting har förändrats utan allting står fortfarande och stampar på samma ställe. Vår käre ordföranden, Henrik Sandgren, sammanfattade häromdagen det hela på ett tämligen träffande sätt som i sin enkelhet är alltför sann: 

1: Kommunen bestämmer att ett nytt observatorium ska byggas i Slottsskogen.

2: Kommunen beslutar att lägga över driften på en ideell förening.

3: Kommunen sätter upp regler som gör att en förening som driver ett observatorium inte kan söka föreningsbidrag.

4: Föreningen tjatar på politiker i många år, ringer till dem, skriver till dem, skickar förslag för hur en finansiering skulle kunna gå till, forskare lämnar in protestlistor, allmänheten lämnar in protestlistor, och till slut skriver en politisk vilde ett yrkande om att observatoriet bör få lite pengar av kommunen.

5: Kommunen vill avslå alla förslag om att ge observatoriet pengar då det drivs av en förening, och det vore orättvist om de blev särbehandlade. De måste söka pengar som alla andra föreningar, att de inte är berättigade att söka spelar ingen roll. Att det är kommunen som har bestämt att deras observatorium ska drivas av en förening spelar inte heller någon roll.

6: Ärendet bordläggs.

7: Ärendet bordläggs.

8: Ärendet bordläggs.

9: Ärendet bordläggs


/Katja Lindblom, observatorieföreståndare som tycker att det förekommer för mycket otillbörligt trams i världen